Det var en gång en liten dinosaurie som hette Tue. Han var grön med bruna fläckar, han gick på två ben och höll balansen med svansen, och han var den enda i hela dalen som samlade på stenar.
De andra dinosaurieungarna tyckte att det var konstigt. ”Stenar kan man ju inte äta”, sa de.
Men Tue tyckte om dem. Den släta, grå från floden. Den röda, som såg ut som ett hjärta. Den vita, som knastrade när man gnuggade den mot en annan. Han hade dem i en grop under en stor ormbunke, och varje kväll räknade han dem innan han somnade.
En morgon, efter att det hade regnat hela natten, hade en bit av flodbanken rasat ner. Leran låg i stora, blöta klumpar, och mitt i alltihop stack något fram.
Det var en sten. Men inte en vanlig sten. Den var rund och platt och vriden, som en snäcka som hade lagt sig att sova och blivit till sten i sömnen. Det fanns små räfflor runt hela spiralen, fina som linjerna på en fingertopp.
Tue höll andan. Han grävde försiktigt loss den med klorna. Den var tung och kall och väldigt, väldigt gammal. Det kunde han känna.
”Trine!” ropade han.
Trine var en liten triceratops med tre små horn och en nacksköld som blev rosa när hon var ivrig. Hon kom lunkande ner till floden.
”Det är en snäcka av sten”, sa Tue.
Trine tittade länge. Hennes nacksköld blev rosa. ”Det finns en till”, sa hon och pekade med sitt mittersta horn.
Det fanns en till. Lite längre upp i leran. Och en till. Och en till. Som om någon hade lagt dem på rad, någonstans långt nere i jorden, och regnet nu hade grävt fram dem.
Över dem kom en skugga. Det var Fladder, en ung flygödla med vingar av tunn hud och en näbb som alltid var lite för lång. Han landade klumpigt i leran och stänkte ner dem båda.
”Vad har ni hittat?” frågade han.
”Snäckor av sten”, sa Tue.
Fladder tittade. ”Jag har sett fler uppifrån”, sa han. ”I klippan vid Den gamla ravinen. Där sitter de i rader, hela vägen uppför väggen.”
De tre gick till ravinen. Trine ville vila tre gånger, och Fladder sa ”precis där borta” alldeles för många gånger. Men till slut stod de där.
Klippväggen var randig. Gul och grå och brun, lager på lager, som en jättestor tårta som hade skurits itu. Och i lagren, var man än tittade, satt det stensnäckor. Små och stora. Några lika stora som Tues fot. Några lika små som en nagel. Och mellan dem satt det andra saker av sten som de inte hade något namn på. Något som liknade blad. Något som liknade fjädrar. Något som liknade blommor med långa stjälkar.
”Hur har de kommit hit upp?” viskade Trine. ”Snäckor kan inte klättra så högt.”
Det visste ingen av dem.
Så de gick hem och frågade Tues gammelmormor.
Gammelmormor var den äldsta dinosaurien i dalen. Hon var så gammal att hennes fjäll hade blivit grå och mjuka i kanten, och hon låg nästan alltid i solen vid den stora stenen och slumrade. Men hon visste många saker. Hon hade vetat dem så länge att hon inte kom ihåg var hon hade dem ifrån.
Tue lade stensnäckan framför henne.
Gammelmormor öppnade ena ögat. Sedan det andra. Sedan lyfte hon huvudet, långsamt, och tittade på den länge.
”Den har jag inte sett sedan jag var liten”, sa hon. ”Min gammelmormor kallade dem havssnäckor.”
”Havssnäckor?” sa Fladder. ”Här finns ju inget hav.”
”Nej”, sa gammelmormor. ”Inte nu.”
Hon lade ner huvudet igen och tittade ut över dalen. Över floden, ängen, de höga ormbunkarna och bergen bakom.
”Min gammelmormor sa att hennes gammelmormor hade sagt att en gång, för så länge sedan att ingen kan räkna det, var hela den här dalen ett hav. Blått och djupt. Där simmade snäckor med hus som de här. Och fiskar, och saker med många ben. Deras tomma skal sjönk ner i sanden. Och sanden blev till sten. Och havet drog sig undan. Och stenen blev till klippor. Och nu sitter de där, i väggen, och väntar på att någon ska hitta dem.”
Tue satt alldeles stilla.
Han tänkte på det. På att stå på botten av ett hav som inte fanns längre. På att allt han kunde se en gång hade varit vatten.
”Vad fanns det före havet?” frågade Trine.
”Det vet jag inte”, sa gammelmormor. ”Kanske något annat. Kanske finns det alltid något före.”
På kvällen gick Tue ensam ner till floden. Han satte sig på stranden med stensnäckan i framklorna och tittade ut över dalen. Vinden gick genom ormbunkarna, och det lät nästan som vågor. Sssch. Sssch.
Han lade stensnäckan i sin grop under ormbunken. Inte överst. Han lade den längst ner, under de andra. För den hade funnits här längst.
Sedan räknade han dem. Den släta, grå. Den röda. Den vita. Och längst ner, den äldsta av alla.
Trine kom och lade sig bredvid honom. Lite senare landade Fladder också. De låg tätt ihop i det ljumma gräset och lyssnade på vinden.
Sssch, sa den. Sssch.
Det lät som ett hav som hade somnat.
Kanske ligger du också på botten av ett gammalt hav i natt, du. Blunda och lyssna. Sssch. Sssch. God natt.
