Det var en gång en ung T-rex som hette Rex, och han ville veta allt.
Han var inte stor än. Han var lika stor som en häst, med långa, smala ben, ett smalt huvud och ett mjukt, brunt dun på ryggen som inte riktigt var fjädrar och inte riktigt hår. De vuxna T-rexarna i flocken var mycket större och mycket tyngre. De sov större delen av dagen i skuggan. Men Rex sov inte. Han var för nyfiken.
Vad fanns bakom kullen? Varför var floden brun på våren och klar på hösten? Vart tog fåglarna vägen på natten? Varför luktade det regn innan det regnade?
Rex hade en mycket bra nos. Den bästa i hela skogen, sa hans mamma. Han kunde känna lukten av en flod innan han kunde se den. Och han hade stora ögon som tittade framåt, så att han kunde se precis hur långt bort saker var.
”Fråga inte så mycket”, sa de andra unga T-rexarna. ”Spring i kapp i stället.”
Men Rex ville hellre fråga.
En kväll, när solen var bakom träden och de andra hade somnat, gick han ner till floden. Han ville se vad som hände på natten. Det hade han aldrig sett.
Det blev mörkt. Och då började det.
Först grodorna. De satt i vassen och kvackade, djupt och högt och alla på en gång. Sedan kom det ljud från marken. Ett pustande. Ett prasslande. Och ut ur ett litet hål under en rot kom det något.
Det var litet. Inte större än Rex fot. Det hade päls, gråbrun och mjuk, en spetsig nos med morrhår och små, runda öron. Och en lång svans. Det stannade och tittade upp på Rex med två svarta, blanka ögon.
”Du är stor”, sa det.
”Jag är inte färdig än”, sa Rex. ”Vem är du?”
”Sniff”, sa det lilla pälsdjuret. ”Jag bor här. Under roten. På dagen sover jag. På natten är jag vaken.”
”Varför?”
”För att det är tyst på natten”, sa Sniff. ”De stora sover. Då kan vi små komma ut.”
Rex tittade sig omkring. Nu kunde han se att det myllrade. Små pälsdjur som sprang längs stranden och sniffade. En liten ödla som kröp uppför en sten. Insekter som surrade i luften. Hela floden var vaken medan skogen sov.
”Jag visste inte att det fanns så många”, sa Rex.
”Det gör det alltid”, sa Sniff. ”Man måste bara vara vaken vid rätt tid.”
Sniff visade Rex hur man kunde höra grodorna byta ton när någon kom. Hur man kunde känna lukten av var de söta frukterna föll ner från träden. Hur stjärnorna stod på himlen över floden, många fler än man kunde se från skogsmarken, där träden skuggade.
Rex frågade och frågade. Sniff svarade och svarade. Sniff var också nyfiken. Han ville veta hur det var att vara så lång att man kunde se över vassen.
Så Rex lade sig ner, alldeles platt på magen, och Sniff klättrade upp längs hans svans och bort över ryggen och ända upp på huvudet. Därifrån kunde Sniff se hela floden i månskenet.
”Åååh”, sa Sniff.
Strax innan det ljusnade klättrade Sniff ner igen.
”Nu måste jag sova”, sa han. ”Kommer du tillbaka?”
”I morgon natt”, sa Rex. ”Jag har fler frågor.”
Han gick hem till flocken medan himlen ljusnade. De andra vaknade. Han lade sig i skuggan och blundade.
”Har du varit ute hela natten?” frågade hans mamma.
”Ja”, sa Rex. ”Det finns en hel skog som vaknar när vi sover.”
Medan solen står högt över floden sover Rex i skuggan hos flocken, och det bruna dunet på hans rygg fladdrar lite i vinden. Nere under roten sover Sniff, hoprullad som en liten, grå boll. När det blir kväll vaknar de båda två, och då är det din tur att sova, du. God natt.
