Det var en gång en spinosaurie som hette Simon, och han drömde om att flyga.
Han levde för väldigt många miljoner år sedan, i ett varmt land med breda floder och gröna träsk, där öknen i Nordafrika ligger i dag. Han var enorm. Han var längre än en buss, och på ryggen hade han ett högt segel av hud som reste sig som en solfjäder. Hans nos var lång och smal, nästan som en krokodils.
Simon tillbringade större delen av dagen i floden. Men när han låg i det grunda vattnet och tittade upp såg han flygödlorna. De gled över himlen på stora vingar av hud, högt över träden, utan att slå ett enda slag. Det såg så lätt ut. Simon tyckte att han själv var tung. Hans fötter sjönk ner i leran, och hans segel tog vinden så att han vinglade.
En eftermiddag landade en ung flygödla på en sten precis bredvid honom. Han hette Pelle. Han hade en spetsig kam på huvudet och vingar som var hopfällda som paraplyer.
”Varför tittar du alltid upp?” frågade Pelle.
”För att ni flyger”, sa Simon. ”Och jag kan inte ens hoppa.”
Pelle funderade på det. ”Jag kan inte få upp dig i luften”, sa han. ”Men jag kan visa dig hur det ser ut däruppifrån. Det finns ett berg längst bort i dalen. Från toppen kan man se lika långt som när jag flyger.”
Så nästa morgon gav de sig iväg. Pelle flög lite före och väntade på stenar och träd, och Simon trampade efter. De gick genom skogar av ormbunkar, över en stenig slätt och uppför en lång, sluttande klippvägg där Simon fick gå försiktigt och sätta ner fötterna en i taget. Pelle ropade hela tiden ner var stenarna låg stadigt.
Det tog hela dagen. Men sedan stod de på toppen.
Under dem låg dalen. Floden slingrade sig genom den som ett silverband, träsken glittrade, och långt borta kunde Simon se en flock sauropoder gå långsamt över en slätt med sina långa halsar, som små streck mot det gröna. Vinden blåste i hans segel, och för första gången vinglade han inte. Han bara stod och tittade.
”Det är så här det ser ut”, sa Pelle. ”När jag flyger.”
De stannade där uppe tills himlen blev orange. Sedan gick de ner igen och sov vid foten av berget.
Nästa dag var de tillbaka vid floden. Simon gick ut i vattnet tills det nådde upp till seglet. Pelle satt på en sten och tittade på.
”Nu ska du få se något”, sa Simon.
Han dök. Han drog in benen mot kroppen och slog med svansen. Hans svans var lång och platt och hög, nästan som en åra, och när han slog med den från sida till sida gled han fram genom vattnet. Snabbt och mjukt, upp och ner och runt, mellan vattenväxterna och in under de stora, flytande bladen. Det såg inte alls ut som någon som var tung.
Pelle stack ner huvudet under vattnet för att titta.
När Simon kom upp igen satt Pelle med stora ögon.
”Du flyger ju”, sa han. ”Du flyger bara i vatten.”
Simon tittade ner på sin svans. Det hade han aldrig tänkt på. Men det var sant. Där nere kunde han sväva och svänga och glida, precis som Pelle gjorde uppe i luften.
Det vet forskarna faktiskt något om i dag. År 2020 berättade de att de hade hittat en nästan hel svans från en spinosaurie, och den var platt och hög som en åra. Många tror att spinosaurien använde den för att simma. Andra tror att den mest vadade omkring i det grunda vattnet. Forskarna håller fortfarande på att ta reda på det.
Men Simon visste. Och Pelle visste.
Medan månen står över den breda floden, du, ligger Simon i det grunda vattnet med seglet uppe och svansen ute, och den driver stilla fram och tillbaka som om den fortfarande simmar. På en sten vid stranden sitter Pelle med vingarna hopfällda och drömmer att han flyger under vattnet. God natt.
