Det var en gång ett litet vedträ som kunde prata, och en gammal snickare som hette Geppetto, som gjorde en docka av det och kallade honom Pinocchio.
Geppetto bodde ensam i en liten verkstad i Italien. Han hade inte mycket pengar, men han hade skickliga händer. Han snidade ett huvud och ett ansikte och två armar och två ben. Och så fort han hade snidat näsan började den växa. Pinocchio räckte ut tungan, slet av Geppetto peruken och sprang ut genom dörren, så att träskorna klapprade mot kullerstenarna.
”Kom tillbaka, din lilla rackare!” ropade Geppetto. Men han log. Han hade alltid önskat sig en son.
När Pinocchio kom hem igen satt en liten syrsa på väggen.
”Barn som inte lyssnar hamnar i knipa”, sa syrsan. ”Gå till skolan och var snäll mot din pappa.”
”Håll tyst”, sa Pinocchio och stampade med träskon. Syrsan hoppade undan och satte sig på fönsterbrädet. Den var inte sur. Den var bara orolig.
Geppetto sålde sin enda rock för att köpa en ABC-bok till Pinocchio. Han stod i skjortärmarna i snön och vinkade när Pinocchio gick iväg till skolan med boken under armen.
Men på vägen hörde Pinocchio musik. Det var dockteater på torget. Han sålde sin ABC-bok för att köpa en biljett, och inne på teatern blev alla dockorna så glada över att se honom att de slutade spela. Direktören, en stor man med svart skägg som hette Eldätaren, blev först arg. Men när Pinocchio berättade om sin pappa som stod utan rock i snön nös Eldätaren fem gånger och gav honom fem guldmynt.
”Gå hem till din pappa”, sa han.
Pinocchio gick. Men på vägen mötte han en räv som haltade och en katt som låtsades vara blind.
”Fem guldmynt?” sa räven. ”Om du gräver ner dem på Mirakelängen växer det upp ett träd med tusen mynt.”
Pinocchio trodde på dem. Han följde med dem långt ut på landet, och räven och katten sprang iväg med mynten.
Pinocchio satt ensam vid vägen. Då kom en fe med turkosblått hår. Hon tog med honom hem och gav honom varm mjölk.
”Var är dina mynt?” frågade hon.
”Jag har tappat dem”, ljög Pinocchio. Och hans näsa växte en bit.
”Var tappade du dem?”
”I skogen.” Näsan växte igen.
”Är du säker?”
”Jag har svalt dem!” Nu var näsan så lång att han inte kunde vända sig i rummet utan att slå den i väggen.
Feen skrattade. ”Lögner har långa näsor”, sa hon. Sedan kallade hon på en flock hackspettar, som kom flygande och hackade ner näsan till rätt storlek igen.
Pinocchio lovade att vara snäll. Han gick i skolan och var flitig i en hel månad. Men sedan sa hans kompis Lampveken: ”Jag ska till Leksakslandet i natt. Där finns ingen skola, och man leker hela dagen.”
Pinocchio följde med. Det var roligt. I fem månader lekte de och åt kakor och sov länge. Men en morgon kliade det i öronen. Han tittade i spegeln. Han hade fått åsneöron. Och en svans. Han sa ”i-a” i stället för ”hjälp”.
Han grät så mycket att feen hörde honom långt bort. Hon skickade en stim fiskar som nafsade och nafsade tills allt åsnelikt var borta. Pinocchio var en docka igen, och han simmade ut i havet.
Under tiden hade Geppetto gett sig ut för att leta efter honom. Han hade byggt en liten båt. Men mitt ute på havet kom en jättestor fisk och svalde både båten och Geppetto på en gång. Pinocchio simmade efter, och när han kom nära svalde fisken honom också.
Inne i fiskens mage var det mörkt. Långt inne lyste ett litet stearinljus. Vid ett bord satt Geppetto och åt det sista brödet från båten.
”Pappa!” ropade Pinocchio.
”Min pojke!” sa Geppetto.
Fisken var mycket gammal och sov alltid med öppen mun, eftersom den hade svårt att andas. Pinocchio tog Geppetto i handen. De smög över fiskens tunga, förbi de stora, vita tänderna och ut i havet. Pinocchio simmade hela vägen in till land med Geppetto på ryggen.
Från den dagen arbetade Pinocchio varje dag. Han drog upp vatten ur brunnen åt en bonde och fick ett glas mjölk till Geppetto för det. På kvällarna flätade han korgar. Han ljög inte längre. Och syrsan satt på väggen och nickade.
En natt drömde Pinocchio om feen med det turkosblå håret. Hon log mot honom. När han vaknade var han ingen trädocka längre. Han var en riktig pojke, med varma händer och en liten, alldeles vanlig näsa.
I hörnet satt den gamla trädockan lutad mot väggen. Pinocchio tittade på den och skrattade.
En riktig pojke sover i den lilla verkstaden i natt, du, och hans näsa är precis så lång som den ska vara. I stolen vid kakelugnen snarkar Geppetto, och uppe på väggen sjunger en liten syrsa så tyst den kan. God natt.
