Det var en gång en Tyrannosaurus rex som hette Rexy, och han var stor och farlig. Det sa alla. Han var högre än ett hus, han hade tänder som knivar, och när han röt sprang alla andra dinosaurier i skogen och gömde sig.
Rexy tyckte om att vara stor och farlig. Han stampade omkring på dagarna och röt, och marken skakade.
Men Rexy hade en lillasyster. Hon hette Pjoka. Hon hade precis kläckts ur ägget, hon var inte större än en kalkon, och hon var täckt av mjukt, grått dun, precis som en kyckling.
Och Pjoka ville inte sova.
”Ryt för mig”, sa hon den första kvällen.
Rexy röt. ROOOAAAR. Träden skakade. Fåglarna lyfte. Pjoka satte sig upp och klappade med sina pyttesmå armar.
”Igen!”
ROOOAAAR.
”Igen!”
Det gick inte. Hon blev bara piggare och piggare. Rexy tittade på sin mamma.
”Försök lite lägre”, sa mamma.
Rexy försökte. Rooar. Det var fortfarande ganska högt.
”Lägre”, sa mamma.
Rexy lade sig ner bredvid Pjoka. Han lade sitt stora huvud på marken, så att nosen var precis bredvid hennes. Och sedan röt han så lågt som han någonsin hade gjort.
Rrrrrrrr.
Det var mer ett brummande än ett rytande. Det kom ända nerifrån magen och fick marken att vibrera alldeles lätt. Precis som en katt som spinner. Bara mycket, mycket större.
Pjoka blinkade. Hon lade sig ner mot hans nos.
Rrrrrrrr.
Hennes ögon slöts.
Rrrrrrrr.
Hon sov.
Rexy vågade inte röra sig. Han låg där hela natten med huvudet på marken och brummade när hon rörde på sig.
På morgonen var han stor och farlig igen. Han stampade och röt, och alla gömde sig. Men på kvällen, när det blev mörkt, lade han sig ner bredvid en liten dunig dinosaurie och brummade.
Ingen av de andra dinosaurierna visste om det. Det var hans hemlighet.
Stora och farliga dinosaurier sover också, du. Rexy ligger med huvudet på marken nu, och Pjoka sover vid hans nos. Om marken skakar en pytteliten bit i natt är det bara han som brummar. God natt.
