Det var en gång en flicka som hette Elsa, och på halloween hörde hon skuggorna viska.
Hon var sex och utklädd till häxa, med en spetsig hatt som hela tiden gled ner över ögonen och en kvast gjord av en gammal sopborste. Hennes katt, Fummel, satt hemma i fönstret och tittade efter henne. Han ville inte klä ut sig. Han hade provat en gång och gått baklänges in under soffan.
Elsa gick runt i byn med pappa. Det lyste pumpor på varje trappa, och de knackade på och sa ”bus eller godis” och fick kola och lakrits i påsen. Det var mörkt och kallt, och Elsas andedräkt stod som små moln.
I slutet av byn, där vägen tog slut och åkrarna började, stod den gamla eken. Den var väldigt stor och väldigt gammal, med grenar som stack ut åt alla håll, och under den fanns en hög häck.
När de kom dit stannade Elsa.
Bakom häcken var det någon som viskade.
Hon kunde inte höra vad de sa. Bara ett lågt, susande ljud som gick från ena änden av häcken till den andra, och sedan tystnade, och sedan började igen. Och på ekens stora stam, upplyst av något bakom häcken, rörde sig skuggor. Långa, smala skuggor med spetsiga hattar och stora huvuden. De böjde sig mot varandra och rätade på sig igen.
Elsa tog pappa i handen.
”Vad är det?” viskade hon.
”Ska vi gå och titta?” sa pappa.
De gick fram till öppningen i häcken. Pappa gick först.
På andra sidan fanns en trädgård. Mitt i trädgården stod tre pumpalyktor på ett bord, och runt bordet stod en rad barn i maskeraddräkter. En vampyr. En drake med en lång svans av grön filt. Två små fladdermöss med huvor och vingar av svart tyg. En pirat. Och längst bort en vuxen med hornbågade glasögon som höll ett öga på dem.
De stod på rad och viskade in i örat på varandra. Det var lyktorna som kastade deras skuggor upp på eken, många gånger större än de själva.
”Viskleken”, sa pappa.
Det var den ena fladdermusen som fick syn på Elsa. Den sköt huvan bakåt. Det var en pojke med fräknar, inte mycket äldre än hon.
”Vill du vara med?” sa han. ”Vi saknar en häxa.”
Elsa tittade på pappa. Pappa nickade. Han stannade vid häcken.
Hon ställde sig längst bort i raden, bredvid pojken. Han hette Kalle. Han lutade sig fram och viskade något i hennes öra, så att det kittlades.
”Pumpan har ätit upp min sko”, viskade han.
Elsa viskade det vidare till piraten bredvid. Piraten viskade det vidare till draken. Viskningen vandrade längs hela raden, visk, visk, medan skuggorna på eken böjde sig och rätade på sig.
Den sista i raden var vampyren. Hon ropade högt det hon hade hört:
”KRÅKORNA HAR ÄTIT EN SKO!”
Alla skrattade så mycket att den minsta fladdermusen satte sig ner i gräset.
De lekte tills pappas telefon sa att det var läggdags. Elsa fick en extra kola av den vuxna med glasögonen. Kalle sa att de skulle leka igen nästa år.
På vägen hem vände Elsa sig om. Lyktorna var släckta bakom häcken, och det fanns inga skuggor på eken längre. Bara den stora mörka stammen.
”Nu viskar den inte”, sa hon.
”Den viskar för sig själv”, sa pappa. ”Lyssna.”
Hon lyssnade. Det var vinden i de sista torra eklöven. Visk, visk.
Fummel sitter i fönstret hemma hos Elsa nu och lyssnar på vinden i den gamla eken i slutet av vägen, och en spetsig häxhatt ligger på stolen vid sängen. Om man viskar något till honom svarar han inte. Men han blinkar långsamt med båda ögonen. God natt.
