Det var en gång ett litet, runt rymdväsen som hette Kapten Krum. Han var grön med blå prickar och hade en mage som skakade som gelé när han skrattade. Han bodde på planeten Glimmeria i ett kupolhus tillsammans med sin pappa och sin lillasyster, Bimba.
Bimba var så liten att hon ännu inte kunde prata. Hon kunde säga ”pip” och ”nej” och ”Krum”, och så kunde hon rita. Hon ritade hela tiden, med alla sina fyra händer på en gång.
En morgon låg det ett papper under Kapten Krums dörr. Det var skrynkligt och fullt av mystiska tecken. Det fanns ett slingrigt streck, en blå klick, tre prickar på rad och en stor röd stjärna längst ner i hörnet.
”En skattkarta!” ropade Kapten Krum, och magen skakade av spänning.
Han tog på sig sin kaptensmössa och tog ficklampan i handen. ”Jag ska ut på skattjakt”, sa han till pappa.
”Hur långt bort?” frågade pappa.
Kapten Krum tittade på kartan. ”Det vet jag inte än.”
”Då stannar du i huset och trädgården tills du vet det”, sa pappa och fortsatte att vattna månplantorna.
Kapten Krum började med det slingriga strecket. Han letade länge, tills han stod vid den runda trappan som slingrade sig upp till övervåningen. Den såg precis ut som strecket. Han gick uppför trappan, och högst upp stod akvariet med husets rymdfisk, en blå fisk som simmade runt och gjorde bubblor.
”Den blå klicken!” sa Kapten Krum.
Tre prickar på rad. Han tittade sig omkring. Bredvid akvariet fanns tre knappar på väggen som tände lamporna i vardagsrummet. Han tryckte på alla tre, och nere i vardagsrummet tändes tre lampor.
Den röda stjärnan låg längst ner. Kapten Krum gick ner till vardagsrummet. Där stod soffan, och under soffan lyste något svagt rött. Han lade sig platt på golvet och stack in ficklampan.
Under soffan låg Bimbas stjärnnalle. Det var en mjuk, röd, stickad stjärna med fem armar och ett öga, och den hade varit borta i tre dagar. Bimba hade gråtit varje kväll, men ingen hade förstått vad hon letade efter.
Kapten Krum sträckte in sin längsta arm och fiskade ut den.
Bimba satt i sin barnstol i köket. När hon såg stjärnnallen sa hon inte pip. Hon sa ”Krum!” så högt att rymdfisken dök ner bakom en sten.
”Var det du som ritade kartan?” frågade Kapten Krum.
Bimba nickade med hela kroppen och pekade på den röda stjärnan och sedan på nallen och sedan på honom.
Den kvällen fick skattkartan en plats på väggen ovanför Kapten Krums säng, med fyra häftstift, ett i varje hörn. Bimba sov i sin säng bredvid med stjärnnallen under hakan, och på Glimmeria lyste de tre små månarna in genom fönstret.
Om någon ritar en karta till dig en dag, du, så följ den. Det kan vara det viktigaste de har att säga. Sov gott, håll hårt i det du tycker om, och god natt.
