Det var en gång en drakprins som hette Gnista. Han var son till drottning Åska, den största draken i bergen, och han var åtta år, vilket är väldigt ungt för en drake.
Alla drakar har en skatt. Så är det bara. Drottning Åskas skatt låg i den djupaste grottan i berget, och den var så stor att hon kunde ligga och sova ovanpå den. Guld och silver och kronor och sköldar och en gammal kyrkklocka, som inte ens drottningen själv kunde komma ihåg var hon hade fått ifrån.
Gnista hade ingen skatt.
”Alla andra unga drakar har börjat”, sa han vid kvällsmaten. ”Grus har ett guldmynt. Bölja har tre silverskedar. Jag har ingenting.”
Drottning Åska lade huvudet på sned. ”Ingenting?” sa hon. ”Det är inte sant. Du har en skatt. Du har bara glömt den.”
Gnista tittade på henne. ”Jag har aldrig haft någon skatt.”
”Jo”, sa drottningen. ”När du var liten. Riktigt liten. Precis nykläckt. Du samlade på saker. Hela tiden. Och du gömde dem.”
”Var?”
Drottningen tänkte. ”Det sa du aldrig till mig”, sa hon. ”Det var din skatt. Man berättar inte var den är.”
Gnista låg vaken länge den natten. Han försökte komma ihåg. Han kunde nästan minnas ägget. Han kunde minnas att det var varmt. Han kunde minnas sin mammas stora varma mage, som han hade sovit intill. Men ingen skatt.
Nästa morgon började han leta.
Han letade i sin egen grotta. Där fanns ingenting, utom hans säng av mossa och en sten som han tyckte om. Han letade i den gamla grottan där han hade kläckts. Där fanns bara äggskal, gamla och grå.
Han satte sig ner och tänkte. Om han var en väldigt liten drake, var skulle han gömma något?
Någonstans som han kunde nå.
Han lade sig ner på magen i den gamla grottan, så att han var lika låg som en nykläckt drakunge. Och sedan tittade han sig omkring. Från den höjden såg allt annorlunda ut. Grottans väggar var mycket högre. Taket var mycket längre bort. Och nere vid golvet, i hörnet bakom den stora stenen där mamma hade legat, fanns en springa.
Den var precis lagom stor för en liten drakklo.
Gnista stack in klon. Han kände något. Han drog ut det.
Det var en kapsyl. En rostig blå kapsyl.
Han stack in klon igen. En knapp. En liten vit knapp med fyra hål. En blank sten som var slät som ett ägg. En bit grönt glas som vattnet hade slipat rund. En sked, men ingen silversked. En gammal böjd tesked av bleck. En fjäder från en korp. En liten nyckel som inte passade till någonting. En liten mässingsklocka, inte större än ett fingerborg, som fortfarande kunde ringa.
Till slut låg det åtta saker framför honom på golvet.
Gnista satt och tittade på dem länge.
Det var inte guld. Det var inte silver. Grus skulle skratta åt det. Men han tittade på kapsylen, och han kom ihåg den. Han hade hittat den nere vid bäcken, där människorna hade picknick. Han tittade på glasbiten, och han kom ihåg att den hade lyst grön i vattnet och att han hade blivit blöt om fötterna när han hämtade den. Han tittade på klockan, och han kom ihåg att han hade skakat den, om och om igen, tills mamma hade bett honom sluta.
Han kom ihåg allihop.
Han bar hem dem i munnen, en i taget, åtta turer. Han lade dem i sin egen grotta, i en liten hög bredvid sängen av mossa. Och sedan lade han sig ner och rullade ihop sig runt dem, på samma sätt som mamma låg runt sin stora skatt.
På kvällen kom drottning Åska och tittade in. Hon såg den lilla högen.
”Du hittade den”, sa hon.
”Jag hade glömt dem”, sa Gnista. ”Allihop.”
”Det gör man”, sa drottningen. ”När man är liten.”
”Jag ska hitta många fler”, sa Gnista. ”Jag ska ha den största skatten i bergen.”
”Det ska du”, sa drottningen. ”Börja i morgon.”
Gnista lade nosen på den lilla mässingsklockan. Den sa ingenting. Den sov också.
Har du en liten hög saker någonstans som ingen annan förstår? En sten, en knapp, en fjäder? Då har du också en skatt. Rulla ihop dig runt den i natt, precis som en drake. God natt.
