Det var en gång en flicka som hette Ofelia, och hennes pappa var astronaut. Han hette Jakob, och just nu var han på väg till månen.
Han var inte ensam. Det var tre astronauter i den lilla kapseln högst upp på raketen. De skulle inte landa. De skulle flyga hela vägen runt månen och sedan hem igen. Det skulle ta tio dagar.
Ofelia var i kontrollrummet tillsammans med sin mamma. Det var ett stort rum med många skärmar och många människor med hörlurar. På den största skärmen fanns en bild av jorden och månen, och en liten prick som sakta rörde sig från den ena till den andra. Pricken var raketen. Inne i pricken var pappa.
Varje kväll pratade hon med honom över radion. Hans röst lät långt borta och knastrig, och det tog en liten stund innan han svarade. Det var för att hans röst måste resa nästan fyrahundratusen kilometer, förklarade mamma.
”Hur ser jorden ut?” frågade Ofelia.
”Som en blå glaskula”, sa pappa. ”Jag kan täcka den med tummen.”
På femte dagen kom de fram till månen.
”I kväll flyger de bakom den”, sa Evert. Han var flygledare, en lång man med glasögon och en kopp kaffe som han aldrig drack av. ”När de är bakom månen kan vi inte prata med dem. Månen är i vägen för radion. Det varar i fyrtiofem minuter.”
”Är det farligt?” frågade Ofelia.
”Nej”, sa Evert. ”Det är planerat. Det händer varje gång. Men vi kan inte höra dem. Så vi väntar.”
Klockan tio på kvällen sa pappas röst i radion: ”Vi hörs igen när vi kommer fram från baksidan av månen.” Och sedan blev det tyst.
Pricken på skärmen gled in bakom den grå månen. Den var borta.
Ingen i kontrollrummet sa något. Folk satt och tittade på sina skärmar. En kvinna bredvid Ofelia trummade med en penna. Evert stod med armarna i kors.
Ofelia satt i mammas knä. Mamma höll om henne.
”Vad gör han nu?” viskade Ofelia.
”Han tittar ut genom fönstret”, sa mamma. ”Han ser baksidan av månen. Det är nästan inga människor som har sett den. Den är full av kratrar och alldeles grå. Och det är mörkt. Och där borta kan han inte se jorden.”
Ofelia tänkte på det. Pappa, bakom månen, utan att kunna se jorden.
Tio minuter gick. Tjugo. Trettio.
Klockan på väggen räknade ner. Fem minuter. Två minuter. En minut.
Alla i rummet satt alldeles stilla.
Då knastrade det i högtalaren. Ett sus. Och sedan pappa:
”Hallå, jorden. Vi är här. Och ni är där. Jag kan se er gå upp över månen.”
Hela rummet jublade. Folk klappade och kramades. Evert tog äntligen en klunk av sitt kaffe, fast det var kallt. Ofelia studsade upp och ner i mammas knä.
”Pappa!” ropade hon i mikrofonen som Evert höll fram. ”Vi var här hela tiden!”
”Det visste jag”, sa pappa. Det tog den där lilla stunden. ”Jag kunde känna det.”
Fem dagar senare landade kapseln i havet med tre stora fallskärmar. Ett fartyg plockade upp dem, och Ofelia såg alltihop på den stora skärmen. Dagen därpå fick hon träffa honom. Han var lite ostadig på benen, eftersom han inte hade gått på tio dagar. Men han kunde lyfta henne.
Bakom månen är det mörkt och tyst, och ingen radio. Men här finns en säng och en dörr på glänt, och det finns någon alldeles utanför. God natt.
