Den fula ankungen

⏳ 6 minuters lästid

Det var en gång en liten ankunge som var så grå och rufsig och stor att alla kallade honom den fula ankungen.

Han föddes en sommardag ute på landet, där fälten var gula av säd och där en stork spatserade omkring på ängen och berättade för alla som ville lyssna om sina resor till Afrika. Nere vid en gammal herrgård låg ett dike med stora skräppeblad, och under bladen låg en andmamma på sitt bo.

Hon hade legat länge. Till sist sprack det ena ägget efter det andra, pip, pip, och ut kom små gula ankungar som tittade sig omkring under de gröna bladen.

”Är det här hela världen?” frågade de, och andmamman skrattade och sa att världen fortsatte långt bortom prästens trädgård.

Men det största ägget hade inte spruckit än.

”Det är nog ett kalkonägg”, sa en gammal and som kom förbi. ”Låt det ligga och lär de andra att simma.”

Andmamman låg kvar. Och till sist sprack det stora ägget. Ut ramlade en ankunge som var mycket stor och mycket grå.

”Han ser inte ut som de andra”, sa andmamman tyst. ”Men han simmar fint. Han håller huvudet så fint. Han är min.”

På ankgården var det värre. De andra änderna nöp honom i nacken. Hönsen hackade efter honom. Kalkontuppen blåste upp sig tills han var dubbelt så stor och kluckade åt honom tills han blev alldeles röd i huvudet. Och flickan som gav djuren mat föste undan honom med foten.

Till och med hans syskon vände honom ryggen när han kom.

Det blev för mycket. En morgon flög ankungen över häcken. Sparvarna i häcken flög upp när han landade. ”De flyger för att jag är så ful”, tänkte han och sprang vidare.

Han kom ut till den stora mossen där vildänderna bodde. De tittade på honom från näbb till stjärt och sa att han gärna fick ligga där, så länge han höll sig i andra änden av mossen. Han låg i vassen i två dagar. Sedan kom en stor vallhund ner för att dricka. Den nosade och plaskade och skällde på sin egen spegelbild, och ankungen blev så rädd att han dök ner i vassen. När hunden hade gått sprang han vidare så fort han kunde.

På kvällen kom han till ett litet, snett hus. Dörren hängde så snett att han kunde smita in genom springan. Där bodde en gammal gumma med sin katt och sin höna. Katten var mycket stolt över hur fint den kunde spinna. Hönan var mycket stolt över sina ägg.

”Kan du värpa ägg?” frågade hönan.

”Nej.”

”Kan du spinna?” frågade katten.

”Nej.”

”Då har du inte mycket att komma med”, sa de och vände sig bort.

Ankungen satt i hörnet och drömde om vatten. Om att flyta på en sjö och sticka ner huvudet så att stjärten pekade upp mot himlen.

”Vem i hela världen vill göra det?” sa hönan. ”Inte katten. Inte den gamla gumman. Och absolut inte jag.”

”Ni förstår mig inte”, sa ankungen. Och så gick han ut i världen igen.

Det blev höst. Löven i skogen blev gula och bruna. En kall kväll lyfte en flock stora fåglar från sjön där han låg. De var alldeles vita och hade långa, böjda halsar och vingar som sjöng i luften när de slog med dem. Det var svanar, och de var på väg söderut till en varmare plats för vintern.

Ankungen sträckte halsen efter dem så långt han kunde och fortsatte att titta tills de bara var små prickar. Han visste inte ens vad de hette. Men han tänkte på dem hela vintern.

Vintern kom. Sjön började frysa från kanten, och en morgon när ankungen vaknade i vassen satt hans fötter fast i ett tunt lager is.

En bonde kom förbi med sin häst och vagn. Han såg ankungen, knackade loss isen med hälen på sin träsko och bar hem honom under jackan. Där fick han sitta vid kakelugnen. Barnen ville leka med honom, men han trodde att de ville retas, och han flaxade upp och landade rakt i mjölkfatet. Sedan i mjölbingen. Bondens fru klappade i händerna, och barnen skrattade och sprang efter honom, och när dörren öppnades smet han ut, vit av mjöl, och bort till bondens lada, där han hittade en varm vrå i halmen.

Där bodde han resten av vintern, och bonden lät honom bo i ladan och ställde fram en skål vatten och lite säd varje morgon. Men en morgon låg han i mossen bland vassen, och solen sken varmt. Lärkorna sjöng. Det var härlig vår.

Han rörde på vingarna. De hade blivit stora och starka, och plötsligt var han uppe i luften. Han flög över fält och staket och landade i en stor trädgård där äppelträden blommade och där syrenerna hängde ner över en kanal.

Ute på kanalen simmade tre vita svanar.

Han kände igen dem med en gång. Det var de vita fåglarna från hösten. Han simmade långsamt fram mot dem med böjt huvud, för han trodde att de skulle jaga bort honom som alla andra.

Men nere i det klara vattnet såg han sin egen spegelbild. Och det var ingen grå, rufsig ankunge. Det var en vit fågel med en lång, böjd hals. Han var en svan. Han hade varit en svan hela tiden.

De stora svanarna simmade runt honom och strök honom med näbben. Inne i trädgården kom små barn och kastade bröd i vattnet, och det minsta ropade: ”Det har kommit en ny! Och den nya är vackrast av alla!”

Han blev så blyg att han stack in huvudet under vingen. Men inombords var han glad, ända ut i varenda fjäder.

Ute på kanalen i den stora trädgården sover den unga svanen i natt, du, mellan de tre andra, med huvudet gömt under den vita vingen, medan syrenerna hänger ner över vattnet. Och långt ute på landet ligger andmamman på ett nytt bo bland skräpporna och tänker att det största ägget alltid är det mest spännande. God natt.