Nere vid en stilla, spegelblank sjö, där vassen viskade hemligheter till vinden, låg en ankmamma på sitt bo. Hon ruvade tålmodigt på sina ägg och hon längtade till den dag då de skulle spricka och hennes små anklingar komma ut i världen.
En tidig morgon hördes små knäck – knäck – knäck, och ett efter ett kom duniga, gula anklingar till syne. De pep och sprang omkring ankmamman, som log stolt.
Men ett ägg låg fortfarande kvar. Det var större än de andra och hade en lite underlig form.
När det till slut öppnade sig kom en ankling ut som såg helt annorlunda ut. Han var större, grå, och hans fjädrar låg lite rufsiga. De andra anklingarna stirrade förvirrat på honom.
”Är det där en ankling?” sa den ena.
”Han ser konstig ut”, viskade en annan.
Ankmamman drog sin nya unge intill sig. ”Han är kanske lite annorlunda”, sa hon milt, ”men han är fortfarande min.”
Men på gårdsplanen var livet inte lätt. De andra djuren skrattade åt honom varje gång han kom för nära. Han var klumpig, och han passade inte in i flocken.
Den lilla ankungen började gömma sig bakom stenraderna och under buskarna. Varje natt tittade han på stjärnorna och viskade:
”Finns det månne en plats där jag hör hemma?”
En dag bestämde han sig för att lämna gården. Det var bättre att vara ensam än att bli retad hela tiden. Så han vandrade ut i den stora världen – förbi ängar, genom skogar och längs sjöar han aldrig hade sett förut.
Årstiderna skiftade. Sommarens värme blev till höst, och löven dansade omkring honom. Han såg andra fåglar flyga över himlen i vackra formationer. De var stora och eleganta och liknade inte alls honom. Han längtade efter att flyga med dem, men han visste att han varken var stark nog eller fin nog.
Vintern kom, och kylan var hård. Den lilla ankungen kröp ihop vid en gammal stuga, där en vänlig bondkvinna hittade honom och tog in honom. Han fick värme och mat, men han kände sig fortfarande malplacerad – som en pusselbit som inte hittade sin plats.
När våren äntligen kom lämnade han stugan och sökte sig tillbaka till sjön. Den var vackrare än någonsin. Solen glittrade i vattnet, blommorna hade slagit ut och livet surrade omkring honom.
När han stod vid stranden gled en grupp stora, vita fåglar ljudlöst fram över vattnet. De var så vackra att han nästan glömde att andas.
Han trodde att de skulle jaga bort honom, men i stället simmade de närmare. En av dem såg honom i ögonen och sa med en mild röst:
”Följ med oss. Du hör hemma här.”
Försiktigt klev han fram och såg sin egen spegelbild i vattnet – och han flämtade till.
Den grå, klumpiga ankungen var borta. I stället såg han en stor, elegant svan med vita fjädrar och en lång, vacker hals.
Han var aldrig en ”ful ankunge”. Han hade bara inte vuxit färdigt än.
Och när han lyfte vingarna för första gången och svävade fram över sjön med sin nya flock, kände han något varmt i bröstet:
”Jag var bra nog hela tiden.”
Den natten somnade han under stjärnorna – lugn, stolt och äntligen hemma.
