Det var en gång en pojke som hette Ville. Han var åtta år och hade en kikare, ett förstoringsglas och en låda med stenar under sängen. Inte vilka stenar som helst. Särskilda stenar. En med ett fossil av en snäcka. En som såg ut som ett hjärta. En som var alldeles slät, för havet hade slipat den i tusen år.
Men han hade ingen meteorit. Det var det enda han saknade.
En kväll i augusti låg han vid fönstret och tittade, när något flög över himlen. Det var inget stjärnfall. Det var mycket större. Ett lysande klot med en lång gyllene svans, som flög från ena sidan av himlen till den andra och försvann bakom skogen vid Vårdkasen.
”Faster!” ropade Ville.
Faster Inger bodde på övervåningen. Hon var geolog, hon hade gummistövlar i alla färger, och hon var den enda vuxna han kände som tyckte att stenar var lika spännande som han tyckte.
”Jag såg den”, sa hon i dörren. ”Vi går dit i morgon bitti. Och vi tar med Freja. Hon har de bästa ögonen på hela gatan.”
Freja bodde i huset bredvid. Hon var sju och kunde hitta en fyrklöver på en halv minut.
Nästa morgon gick de tre ut över åkern mot Vårdkasen. Gräset var blött av dagg. Faster Inger hade en ryggsäck med matsäck, en spade, en ficklampa och något som Ville inte hade sett förut: en magnet som hon hade lånat från kylskåpet.
”Vad ska den användas till?” frågade han.
”Det får du se”, sa faster Inger.
Bakom skogen låg en äng med nyslaget hö. Och mitt på ängen fanns ett litet hål. Inte stort, inte större än en hink, men jorden runt omkring hade tryckts upp till en liten vall.
”Där!” ropade Freja.
De sprang dit. På botten av hålet låg något som glittrade. En sten klar som glas, med små blinkande kanter som fångade solen.
”Den är så fin”, viskade Ville. Han tog upp den. Den var lätt och sval, och den kastade små regnbågar på hans hand.
Faster Inger tog upp magneten ur fickan. Hon höll den mot stenen.
Ingenting.
”Det är kvarts”, sa hon vänligt. ”En väldigt fin kvarts. Men den har alltid legat här i jorden. Meteoriter har nästan alltid järn i sig. Då fastnar magneten.”
Ville tittade på den glittrande stenen. Han var lite besviken. Men han stoppade den i fickan ändå, för den var fortfarande fin.
De letade vidare. De tittade i hålet. De grävde lite med spaden. De letade i gräset runt omkring, i cirklar, större och större.
Det var Freja som hittade den. Klart att det var Freja.
”Här är en ful en”, sa hon och höll upp den.
Den var svart. Den var stor som ett ägg, men den var mycket tyngre än ett ägg. Ytan var bucklig, som om någon hade tryckt in tummarna i den medan den var mjuk. Den glittrade inte alls.
Faster Inger tog fram magneten igen.
Klick.
Magneten satt fast.
Det blev alldeles tyst på ängen. Till och med fåglarna tystnade.
”Den har varit i rymden”, sa faster Inger långsamt. ”Kanske i fyra miljarder år. Och i går kväll kom den hem till oss.”
Ville tog den. Den var fortfarande en liten aning varm. Eller så var det bara solen.
Han tittade på den fula, tunga, svarta stenen. Han kunde inte förstå att något så fult kunde vara så fantastiskt.
”Det var du som hittade den”, sa han till Freja. ”Den är din.”
Freja tänkte på det. Hon hade ingen stenlåda. Hon hade bara en låda med fyrklövrar.
”Kan den inte bo hos dig?” sa hon. ”Så får jag komma och titta på den när jag vill.”
”Varje dag?”
”Varje dag.”
Den kvällen låg meteoriten mitt i Villes stenlåda. Den glittrande kvartsen låg bredvid den, och fossilet och hjärtstenen och den släta havsstenen låg runt omkring dem som gäster på en fest.
Ville höll magneten mot lådan, bara för att höra den säga klick igen.
Klick.
Utanför var himlen full av stjärnor. Någonstans där ute flög det kanske fler stenar omkring som inte hade kommit hem än.
Kanske ligger det en liten, ful, tung sten från rymden någonstans där du går förbi i morgon. Ta med en magnet, så kan du höra om den säger klick. Men först ska du sova. God natt.
