Det var en gång en flicka som hette Nikita, och hon var upptäcktsresande. Hon hade en kompass, en kikare och en ryggsäck med plåster, russin och en vattenflaska, och hon hade en karta som hon själv hade ritat över sommarhuset där familjen bodde på semestern.
Sommarhuset låg i södra Tyskland, i ett land med gröna kullar och mörka skogar, och precis nedanför kullen rann en flod. Den var inte stor. Man kunde kasta en sten över den om man kastade hårt. Men den hade ett väldigt stort namn.
”Det är Donau”, sa pappa första kvällen, när de stod på bron. ”Den är en av de längsta floderna i Europa. Den börjar här, bland bergen, och sedan rinner den genom tio länder, ända till Svarta havet.”
Nikita tittade ner i vattnet. Det var klart och grönt och rann snabbt över stenarna. Där stod små fiskar med nosen mot strömmen.
Hon ritade floden på sin karta. Ett långt blått streck.
Nästa dag skulle de gå längs floden. De följde en stig som gick genom ängarna. Floden rann bredvid dem och kluckade. Sedan kom de till en liten stad som hette Immendingen. Och en bit efter staden hände något konstigt.
Floden blev mindre.
Först märkte Nikita det inte riktigt. Men sedan kunde hon se stenarna sticka upp där det förut hade varit vatten. Sedan kunde hon se hela flodbotten på ena sidan. Och ett par hundra meter längre bort fanns det ingen flod alls.
Där fanns bara stenar. En lång, bred, grå rand av torra stenar som slingrade sig genom ängen, precis där floden borde ha varit.
Nikita stannade. Hon tittade på sin kompass. Hon tittade på pappa.
”Var är floden?”
Pappa log. Han hade vetat det hela tiden.
”Kom”, sa han. ”Vi går ner och tittar. Men du håller dig bredvid mig, och vi går bara där det är helt torrt.”
De gick ner i flodfåran. Stenarna var runda och vita och varma av solen. De knastrade under skorna. Nikita gick ända fram till stället där det sista vattnet rann. Och där såg hon det.
Vattnet försvann ner i marken. Inte på en gång. Det sipprade bara ner mellan stenarna, ner i små sprickor och hål, och sedan var det borta. På ett ställe fanns det ett litet hål där vattnet snurrade runt i en virvel, som när man drar ur proppen i badkaret.
”Marken här består av kalksten”, sa mamma. Hon hade kommit ner till dem. ”Och kalksten är full av hål och gångar och sprickor. Vattnet har gnagt sig in i den i tusentals år. Så nu rinner floden helt enkelt ner i marken. På sommaren, när det inte finns så mycket vatten, försvinner den helt. Många dagar om året är den borta här.”
”Men vart tar den vägen?”
”Det”, sa mamma, ”var ett mysterium i många hundra år.”
Den kvällen satt Nikita med sin karta. Hon hade ritat det blå strecket, och sedan hade hon ritat hur det tog slut. Hon hade ritat ett litet frågetecken där vattnet försvann.
”Det var någon som kom på det”, sa pappa. ”För länge sedan. År 1877. En man som hette Adolf Knop.”
Han berättade historien för henne. Folk hade länge haft en misstanke. En bit söderut, på andra sidan kullarna, låg en liten stad som hette Aach. Och i Aach fanns en källa där det vällde upp så mycket vatten ur marken att det blev en flod direkt. Var kom allt det vattnet ifrån?
En dag i oktober gick Adolf Knop ut till stället där Donau försvann. Han hade med sig massor av färg. En särskild färg som heter fluorescein, och som lyser grönt i vatten. Han hällde i den där floden rann ner i marken. Han hällde också i salt, flera ton.
Och sedan väntade han.
En dag gick. Två dagar. Den tredje dagen började källan i Aach bli grön.
”Grön!” sa Nikita.
”Lysande grön”, sa pappa. ”Och vattnet smakade salt. Då fanns det inget tvivel. Donaus vatten rann under kullarna, genom gångar i kalkstenen, hela vägen till Aach.”
Nästa morgon åkte de dit.
Källan hette Aachtopf. Den låg i slutet av en liten stig mellan några träd. Det var en sjö. En liten rund sjö, och vattnet var konstigt. Det var inte grönt som floden. Det var blått. Djupt, klart, isblått, som ett öga. Och mitt i sjön böljade vattenytan, som om något kokade därunder. Men det var inte varmt. Det var vatten som pressade sig upp från djupet.
Vid kanten av sjön började en ny flod. Den rann ut över en liten sten, bullrig och snabb.
Nikita stod länge och tittade.
”Är det samma flod?” frågade hon.
”En del av den är det”, sa mamma. ”En del av vattnet från flodfåran där borta har kommit hit under jorden. Det tar ett par dagar.”
”Vart rinner den?”
”Ner till den stora sjön, Bodensjön. Och sedan vidare ut i floden Rhen. Och Rhen rinner hela vägen upp till Nordsjön.”
Nikita tänkte på det. Samma vattendroppe hade börjat i Donau, och den skulle ha hamnat i Svarta havet. Men den hade försvunnit ner i marken. Och nu skulle den till Nordsjön i stället. Samma hav som sköljer in mot västkusten därhemma.
”Den har tagit en genväg”, sa hon.
”En väldigt konstig genväg”, sa pappa.
Den kvällen rättade Nikita sin karta. Hon suddade ut frågetecknet. I stället ritade hon en streckad blå linje som gick under kullarna från flodfåran till den lilla runda sjön. Och sedan ritade hon en pil från sjön som pekade mot norr. Vid pilen skrev hon: Mot havet hemma.
Någonstans djupt nere under kullarna rinner vattnet i mörkret nu, du, genom gångar som ingen har sett. Om ett par dagar väller det upp i den blå sjön. Och en dag sköljer kanske en liten skvätt av det upp på en strand därhemma. God natt.
