Det var en gång en tomteflicka som hette Nella. Hon var tvåhundratolv år, vilket inte är någonting för en tomte, och hon bodde i ett hål under trappan till en gammal bondgård där det bodde en människofamilj.
Tomtar tycker om att bo nära människor. Men de ska inte synas. Så Nella kom och gick genom en spricka i stengrunden, och hon gick bara ut på natten.
En natt i december hittade hon en dörr.
Den satt i vardagsrummet, nere vid golvet, i panelen precis bredvid kaminen. Den var röd, med ett litet runt handtag av mässing och ett fönster med målade gardiner. Den var precis lika hög som Nella.
Den hade inte funnits där i går.
Nella stod länge och tittade på den. Det var en tomtedörr. Det kunde vilken tomte som helst se. Men hon hade bott i det huset i sjuttio år, och det hade aldrig funnits någon tomtedörr i panelen.
Försiktigt tog hon tag i handtaget och vred.
Det gick inte att vrida. Hon drog. Ingenting. Hon knackade. Det lät som trä som satt fast i trä.
Hon böjde sig ner och tittade på kanten. Dörren var ingen dörr. Den var en träbit som var limmad på panelen. Det fanns ingenting bakom den. Det var bara vägg.
Nella satte sig på golvet.
Framför dörren stod en liten skål. Den var stor som en fingerborg, och det var risgrynsgröt i den, med en liten gul smörklick ovanpå. Och bredvid skålen låg en hopvikt lapp. Där stod med blyerts och väldigt sneda bokstäver:
TILL TOMTEN. OM DU BOR HÄR. HÄLSNINGAR ZENIA 6 ÅR.
Nella tittade på lappen. Sedan tittade hon på låtsasdörren. Sedan tittade hon uppför trappan, där en dörr stod på glänt till ett rum, och där en liten flicka låg och sov med armen utanför sängkanten.
Hon åt gröten. Den var kall, men god. Smöret var det bästa.
Sedan tog hon fram den lilla kniven som hon alltid hade i bältet.
Det tog hela natten. Hon skar längs kanten av låtsasdörren, genom limmet, försiktigt, så att Zenias pappa inte skulle kunna se det. Hon gjorde ett litet hål i panelen bakom den, in till hålrummet i väggen som hon ändå använde för att ta sig från källaren upp till vardagsrummet. Hon satte på två små gångjärn av tunn tråd. Och till sist gned hon handtaget med ärmen tills det glänste.
När tuppen gol borta hos grannen gick dörren att öppna.
Nella kröp in genom den och stängde efter sig. Klick.
På morgonen kom Zenia nerför trappan i nattlinne. Hon gick direkt bort till kaminen. Skålen var tom.
”Mamma”, sa hon. ”Tomten har ätit upp gröten.”
Mamma kom med sitt kaffe. ”Har hon?”
Zenia lade sig på magen på golvet och tittade på dörren. Sedan rörde hon vid handtaget med ett finger. Den gick upp. En pytteliten bit. Det var mörkt bakom.
Hon sa ingenting på länge.
”Mamma”, viskade hon. ”Den går att öppna.”
”Det gick den inte i går”, sa mamma och såg alldeles förvirrad ut. ”Jag limmade den själv.”
Den kvällen ställde Zenia fram en ny skål. Och bredvid lade hon en ny lapp. Där stod: TACK. VAD HETER DU?
På morgonen låg det en lapp tillbaka. Den var pytteliten, och bokstäverna var fina och lutande och gammaldags, men man kunde läsa dem.
Nella.
Klick, säger en liten dörr i panelen, du. Nu har Nella fått sin risgrynsgröt, och hon stänger tyst efter sig. God natt från henne och från mig.
