Det var en gång en pytteliten flicka som hette Tummelisa, och hon var inte större än en tumme.
Hon hade kommit till världen inne i en blomma. En kvinna som så gärna ville ha ett litet barn hade fått ett kornkorn av en gammal, klok gumma. Hon planterade det i en blomkruka, och det växte upp en stor, vacker blomma som liknade en tulpan. När kvinnan kysste de röda bladen slog blomman ut, och mitt inne i den satt en liten flicka, fin och förtjusande.
Ett valnötsskal var hennes vagga. Blå violblad var hennes madrass, och ett rosenblad var hennes täcke. På dagarna seglade hon på en tallrik med vatten i ett tulpanblad och sjöng så sött att ingen hade hört något liknande.
En natt kom en stor, blöt padda hoppande in genom fönstret.
”Det där vore en fru åt min son”, sa paddan. Och så tog hon valnötsskalet med Tummelisa i och hoppade ut i trädgården, ner till ån där hon bodde med sin son. Han var lika ful som sin mamma. ”Koax, koax, brekkekex”, var allt han kunde säga.
De satte Tummelisa på ett näckrosblad mitt i ån, så att hon inte kunde springa iväg. Tummelisa satt och grät. Men de små fiskarna under vattnet hade hört alltihop. De tyckte att hon var för söt för att bo hos paddor. De gnagde av stjälken, och så flöt näckrosbladet iväg med henne, nerför ån, långt bort.
En liten vit fjäril fladdrade runt henne och satte sig på bladet. Tummelisa knöt sitt skärp om fjärilen och om bladet, och då gick det ännu fortare. Solen sken på vattnet som det skönaste guld.
En ollonborre kom flygande och tog med henne upp i ett träd. Men de andra ollonborrarna tyckte att hon var ful, eftersom hon inte hade några antenner. Så ollonborren satte ner henne på en tusensköna och flög sin väg.
Hela sommaren levde Tummelisa ensam i den stora skogen. Hon flätade en säng av grässtrån och hängde upp den under ett skräppeblad. Hon åt honung ur blommorna och drack dagg från bladen på morgonen. Men sedan kom hösten, och sedan kom vintern. Snön föll, och varje snöflinga var för henne som när en hel skyffel snö kastas på oss.
Ute vid sädesfältet hittade hon en liten dörr. Där bodde en åkersork. Det var en snäll, gammal åkersork.
”Du lilla stackare”, sa åkersorken. ”Kom in i min varma stuga och ät med mig.”
Tummelisa fick stanna hela vintern om hon höll stugan ren och berättade sagor. Åkersorken hade en granne, en mullvad i svart sammetspäls. Han var rik och lärd, men han tyckte inte om solen och blommorna, för dem hade han aldrig sett. Han ville gärna gifta sig med Tummelisa.
En dag visade mullvaden dem sin långa gång under jorden. Mitt i gången låg en svala. Den hade inte hunnit flyga söderut, och nu var den så kall och stel att den låg alldeles stilla med vingarna tätt intill kroppen.
På natten kunde Tummelisa inte sova. Hon flätade ett täcke av hö och lade det om svalan. Hon lade sitt huvud mot dess bröst. Och då hörde hon något som bultade. Det var svalans hjärta. Den hade bara varit stelfrusen, och nu när den fick värme vaknade den till liv igen.
Hela vintern tog Tummelisa hand om svalan. När våren kom öppnade hon hålet mot solen, och svalan flög ut.
”Vill du följa med?” frågade den.
Men Tummelisa visste att åkersorken skulle bli ledsen om hon bara gick. ”Nej, jag kan inte”, sa hon.
Så skulle hon gifta sig med mullvaden och bo djupt under jorden, där solen aldrig sken. Den sista dagen gick hon ut för att säga adjö till solen.
”Kvivitt, kvivitt”, hördes det ovanför henne. Det var svalan. Tummelisa berättade att hon inte ville bo under jorden.
”Sätt dig på min rygg”, sa svalan. ”Knyt fast dig med ditt skärp. Så flyger vi bort till de varma länderna.”
Tummelisa satte sig upp, och svalan flög högt upp i luften, över skogar och över havet, över snöklädda berg, till de varma länderna, där solen sken klarare och citroner och apelsiner hängde på träden.
Svalan satte henne i den vackraste vita blomman. Och där satt en liten man, så vit och genomskinlig som om han var av glas. Han hade en guldkrona på huvudet och de härligaste, klara vingar. Han var blommornas kung. I varje blomma bodde en sådan liten man eller kvinna.
”Vill du bli min drottning?” frågade han.
Det ville Tummelisa gärna. Från varje blomma kom en liten gäst med en gåva. Den bästa gåvan var ett par vingar från en stor vit fluga. De fick Tummelisa fästa på ryggen, och nu kunde hon också flyga från blomma till blomma. Och blommornas kung gav henne ett nytt namn. Han kallade henne Maja.
Svalan satt i sitt bo och sjöng för dem. Och den berättade hela historien för en man som kunde skriva sagor.
Tummelisa sover inne i en vit blomma i natt, du, med sina klara vingar hopvikta, och hon har ett rosenblad som täcke. Ovanför henne sitter svalan i sitt bo och sjunger kvivitt för henne. God natt.
