Häxan Hilda och den försvunna trolldrycken

⏳ 4 minuters lästid

Det var en gång en häxa som hette Hilda. Hon bodde i en sned stuga med halmtak inne i skogen, hon hade en svart katt som hette Sot, och hon var berömd i hela skogen för en sak: sin glitterdryck.

En sked glitterdryck i trädgårdsvattnet, och blommorna dansade. En droppe i dammen, och grodorna sjöng i kör. Och ett enda litet stänk ut genom fönstret på kvällen, och stjärnorna över skogen blinkade lite klarare än vanligt.

Men till glitterdryck behöver man stjärnstoft. Och en morgon var burken på hyllan tom.

Inte nästan tom. Helt tom. Och locket låg på golvet.

”Sot”, sa Hilda långsamt. ”Har du varit uppe på hyllan?”

Sot tittade på henne med sina gula ögon. Han sa ingenting. Det gjorde han aldrig. Men han gick fram till fönstret som stod på glänt och satte sig och tittade ut.

På fönsterbrädan låg en liten svartvit fjäder.

”Aha”, sa Hilda.

Hon svepte sjalen om axlarna, och tillsammans gick de ut i skogen. Hilda gick först med kvasten över axeln. Sot gick efter och låtsades att han inte följde med.

Först frågade de ugglan Uffe, som satt och slumrade i en ihålig bok.

”En svartvit fjäder?” sa Uffe och gäspade. ”Då är det en skata. Skator älskar saker som glittrar. Hon bor i den stora eken vid bäcken. Men hon tycker inte om gäster.”

De gick till eken vid bäcken. Högt uppe i toppen satt ett stort, rörigt bo av kvistar. Och från boet kom ett svagt glitter, som när solen träffar ett fönster långt borta.

Hilda hade kunnat flyga upp på sin kvast. Men hon var en artig häxa.

”Hallå där uppe”, ropade hon. ”Jag tror att du har något som är mitt.”

En skata stack ut huvudet över kanten. Den såg arg ut. ”Jag har ingenting”, sa den. ”Gå härifrån.”

”Det glittrar”, sa Hilda.

Skatan tittade ner i sitt bo. Sedan tittade den tillbaka på Hilda. Och så sa den något som Hilda inte hade väntat sig.

”Det är till ungarna.”

Hilda satte sig på kvasten och flög långsamt upp, tills hon kunde se ner i boet. Där låg tre små skatungar, så unga att de nästan inte hade några fjädrar än. Och hela boet var fodrat med stjärnstoft. Det låg i ett tunt lager i botten och glimmade mjukt under dem, som en filt.

”På natten är de rädda för mörkret”, sa skatan. ”Då lyser det lite. Då sover de.”

Hilda satt länge och tittade på ungarna. Den ena hade slutit ögonen. Den andra gäspade. Den tredje tittade upp på henne och sa pip.

Hon hade kunnat ta alltihop. Det var hennes. Hon hade ägnat ett helt år åt att samla det.

Hon tog en liten sked. Bara en.

”Resten får du behålla”, sa hon. ”Tills de kan flyga.”

Skatan sa inte tack. Skator säger inte tack. Men den flyttade sig lite åt sidan, så att Hilda kunde se ungarna bättre, och det var nästan samma sak.

Hemma i stugan räckte inte en sked stjärnstoft till en hel gryta glitterdryck. Bara till en liten flaska. Så den kvällen fick blommorna ingen. Och dammen fick ingen. Hilda öppnade bara fönstret och stänkte ut en enda droppe mot himlen.

Över skogen blinkade stjärnorna en liten aning klarare.

Och i den stora eken vid bäcken låg tre små skatungar och sov på en glittrande filt, utan att vara rädda för någonting.

Sot hoppade upp i Hildas knä. Han sa fortfarande ingenting. Men han spann.

Är du lite rädd för mörkret i natt, så tänk på tre små skatungar som sover på en filt av stjärnstoft. Kanske finns det ett litet glitter gömt i ditt täcke också. God natt, du.