Det var en gång en månkatt som hette Silver. Hon bodde på månen, i en krater lika rund som en soptallrik, och hennes päls var grå och blank som en tekanna, så att den kastade tillbaka ljuset när jorden lyste på henne.
På månen väger man nästan ingenting. Så Silver kunde hoppa högt. Väldigt högt. Om hon tog sats med alla fyra tassarna kunde hon hoppa lika högt som ett kyrktorn och landa igen, långsamt och mjukt, som en fjäder.
En natt, när hon satt och tvättade sig, hörde hon en liten snyftning från kratern bredvid.
Längst ner på botten låg en stjärna. Hon var inte större än en kattunge, och hon lyste svagt och blinkade, som om hon försökte låta bli att gråta.
”Jag somnade”, sa stjärnan. ”Jag skulle bara vila mig en liten stund. Och så gled jag ner.”
Silver tittade upp. Långt där uppe kunde hon se hålet på himlen där stjärnan hörde hemma. Ett litet mörkt mellanrum mellan två andra, som blinkade oroligt ner.
”Kan du inte bara flyga upp?” frågade Silver.
”Inte härifrån”, sa stjärnan. ”Jag måste ha fart. Och jag är för trött för att få upp farten själv.”
Silver tänkte. Sedan sa hon: ”Klättra upp på mitt huvud.”
Stjärnan klättrade upp. Hon var kall och kittlade lite mellan öronen.
Silver gick bort till den högsta platsen på hela månen, en spetsig bergstopp där jorden såg ut som en stor blå lampa. Hon satte sig på huk. Hon spände alla fyra benen. Hon viftade med svansen, fram och tillbaka, fram och tillbaka.
”Redo?” sa hon.
”Redo”, viskade stjärnan.
Silver hoppade.
Hon hoppade högre än någonsin. Högre än ett kyrktorn. Högre än två kyrktorn. Upp, upp, upp mot det mörka hålet på himlen. Och på den allra högsta punkten, precis innan hon började falla, knyckte hon på huvudet. Stjärnan gled av och flög vidare uppåt, med all den fart som Silver hade gett henne.
Pling.
Hålet på himlen var inte tomt längre.
Silver dalade ner igen. Långsamt. Mjukt. Hon landade på alla fyra tassarna på bergstoppen, och hon var lite andfådd.
Högt där uppe blinkade tre stjärnor. En gång. Två gånger. Den i mitten blinkade tre gånger.
Silver gick hem till sin krater och rullade ihop sig. Hon lyste svagt i mörkret, för det satt fortfarande lite stjärnljus kvar mellan hennes öron.
Titta upp i kväll. Om du ser tre stjärnor som står tätt ihop, och den mittersta blinkar lite extra, så är det hon. Hon sover nu, på sin rätta plats. Det ska du också. God natt.
