Det var en gång en liten, grå fågel som kallades näktergalen, och den sjöng vackrare än någon annan fågel i hela världen.
Den bodde i skogen vid kejsarens trädgård i Kina. Kejsarens slott var det finaste i världen, gjort av fint porslin, så skört att man fick se upp var man rörde. I trädgården växte de mest underbara blommor, och på de finaste av dem hängde små silverklockor som klingade, så att ingen kunde gå förbi utan att lägga märke till dem. Trädgården var så stor att trädgårdsmästaren inte själv visste var den tog slut. Gick man tillräckligt långt kom man in i en härlig skog med höga träd och djupa sjöar, och skogen gick ända ner till havet.
Här, i ett träd vid vattnet, bodde näktergalen. Den sjöng så vackert att till och med den fattiga fiskaren, som lade ut sina nät om natten, slutade arbeta och lyssnade.
Resenärer från hela världen kom för att se kejsarens stad och slott och trädgård. Men när de hörde näktergalen sa de allihop: ”Det här är ändå det allra bästa.” Och de skrev böcker om den när de kom hem.
En av böckerna kom till kejsaren själv. Han satt i sin guldstol och läste och nickade. Sedan kom han till raden: ”Men näktergalen är det allra bästa av alltihop.”
”Vad?” sa kejsaren. ”Näktergalen? Den känner jag inte alls! Finns det en sådan fågel i mitt kejsarrike, ja, i min egen trädgård?”
Han kallade på sin kavaljer. Kavaljeren var så förnäm att när någon av lägre stånd talade till honom svarade han bara ”P!”, och det betyder ingenting. Han hade aldrig hört talas om näktergalen. Han sprang upp och ner för alla trappor och genom alla salar, och halva hovet sprang med. Till slut hittade de en liten, fattig flicka i köket.
”Näktergalen?” sa hon. ”Den känner jag väl. Varje kväll när jag går hem till min sjuka mamma vid stranden vilar jag mig i skogen. Då hör jag den sjunga. Det är som om min mamma kysser mig.”
Hon ledde dem ut i skogen. En ko råmade. ”Där är den!” sa hovfolket. ”Nej, det är en ko”, sa flickan. Grodorna kväkte i sjön. ”Där är den!” ”Nej, det är grodor.” Då sjöng näktergalen.
”Där är den”, sa flickan och pekade på en liten, grå fågel uppe bland grenarna.
”Är det möjligt?” sa kavaljeren. ”Den ser så enkel ut.”
Näktergalen följde med till slottet. Den sjöng för kejsaren, och kejsaren blev så rörd att tårarna rann nerför hans kinder. Han ville ge den en guldtoffel att bära om halsen, men näktergalen tackade nej. ”Jag har sett tårar i kejsarens ögon”, sa den. ”Det är min största skatt.”
Nu skulle näktergalen bo på slottet. Den hade en egen bur och fick gå ut två gånger om dagen och en gång om natten, med tolv tjänare som höll i sidenband runt dess ben. Det var inte särskilt roligt.
En dag kom ett stort paket från kejsaren av Japan. I det låg en konstgjord näktergal av guld och silver och diamanter. När man drog upp den sjöng den en av den riktiga näktergalens sånger och vippade på stjärten. Alla tyckte att den var underbar. Den sjöng samma sång trettiotre gånger utan att bli trött.
Medan alla tittade på den konstgjorda fågeln flög den riktiga näktergalen ut genom det öppna fönstret och hem till sin gröna skog. Ingen märkte det.
Den konstgjorda fågeln sjöng i ett år. Sedan en kväll sa det ”svupp” inne i den. Något sprang. Hjulen snurrade, och så var musiken tyst. Urmakaren kunde laga den, men den fick bara spela en gång om året.
Fem år senare blev kejsaren sjuk. Han låg i sin stora säng, blek och kall, och han kunde inte sova. På nätterna låg han och tittade på månen.
”Musik!” viskade han. ”Sjung, du lilla guldfågel!”
Men det fanns ingen som kunde dra upp den, och då sjöng den inte.
Då hördes plötsligt den ljuvligaste sång utanför fönstret. Det var den lilla, levande näktergalen. Den hade hört att kejsaren var sjuk, och den hade kommit för att sjunga tröst och hopp för honom. Den sjöng om den stilla trädgården där de vita rosorna växer och där fläderträdet doftar. Och medan den sjöng blev kejsaren varmare och varmare. Kinderna fick färg. Han föll i en djup, god sömn.
Nästa morgon vaknade han pigg och frisk.
”Tack”, sa han. ”Du ska stanna hos mig för alltid.”
”Jag kan inte bo på ett slott”, sa näktergalen. ”Men jag kommer när jag själv vill. På kvällarna sätter jag mig på grenen vid ditt fönster och sjunger för dig. Jag sjunger om dem som är glada och om dem som är ledsna. Och jag berättar för dig om den lilla fiskaren och den fattiga flickan i köket. Men du måste lova mig en sak: Berätta inte för någon att du har en liten fågel som berättar allting för dig.”
Sedan flög den. Och när tjänarna kom in för att se till den sjuka kejsaren stod han uppe och sa: ”God morgon!”
Ute i skogen vid havet sitter en liten, grå fågel på en gren i kväll, du, och sjunger för den fattiga fiskaren och för den lilla flickan på väg hem. Lyssna när det blir tyst. Kanske sjunger den för dig också. God natt.
