Det var en gång en prinsessa som hette Klara. Hon var åtta år, hon kunde rida utan sadel, klättra upp i det högsta äppelträdet i slottsträdgården och hålla en levande groda i handen utan att tjuta. Alla på slottet sa att prinsessan Klara hade ett modigt hjärta.
Men det fanns en sak som hon inte vågade. Hon vågade inte prata när många människor tittade.
En morgon vid frukosten vek kungen ihop sin tidning och tittade på henne.
”Klara”, sa han. ”Om fjorton dagar ska den nya räddningsbåten döpas. Och de har frågat om du vill vara gudmor.”
”Vad gör en gudmor?” frågade Klara.
”Hon står på en liten läktare vid hamnen”, sa drottningen. ”Och så säger hon: ’Jag döper dig’ och båtens namn, och ’lycka till med alla som seglar med dig.’ Och sedan slår hon en flaska mot båtens sida så att den går sönder.”
”Inför vem?”
”Inför staden”, sa kungen. ”Och tv. Och sjöräddarna. Och deras familjer.”
Klara lade ner skeden. Det kändes som om magen var full av grodor.
”Du behöver inte”, sa drottningen. ”Det får du bestämma själv.”
Klara tänkte på det hela dagen. Hon tänkte på sjöräddarna, som åkte ut i storm för att hämta in folk. Hon tänkte på deras gamla båt, som var så gammal att den knarrade. På kvällen gick hon in till kungen.
”Jag vill gärna”, sa hon. ”Men jag är rädd.”
”Bra”, sa kungen. ”Då vet du hur de känner sig när de åker ut.”
I fjorton dagar övade Klara. Hon sa orden för sin katt. Hon sa dem för spegeln. Hon sa dem för köksfolket, som applåderade, och för slottsträdgårdsmästaren, som inte applåderade men nickade, och det var nästan bättre.
Sedan kom dagen.
Hamnen var full av människor. Det fanns flaggor och musik och en lukt av tång och korv. Den nya båten låg vid kajen, orange och vit och glänsande, och på sidan stod det ett namn som ingen fick säga förrän Klara hade sagt det.
Klara gick upp på läktaren. Benen skakade. Hon kunde känna hjärtat slå ända uppe i halsen. Framför henne stod tusen människor, och alla tittade på henne.
En sjöräddare med grått skägg gav henne flaskan. Den hängde i ett rött band.
”Ta det bara lugnt”, viskade han. ”Det tog mig tre försök innan jag vågade simma första gången.”
Klara tog ett djupt andetag. Hon tittade inte på alla människorna. Hon tittade på båten.
”Jag döper dig Stormsvalan”, sa hon.
Det var inte så högt. Men mikrofonen fångade det, och det ekade ut över hela hamnen.
”Lycka till med alla som seglar med dig”, sa hon, lite högre.
Sedan släppte hon flaskan.
Den svängde i bandet in mot båtens sida. Bonk. Den gick inte sönder. Den svängde tillbaka igen.
Någon fnissade. Klaras kinder blev varma. Hon tog tag i flaskan och tittade på sjöräddaren. Han nickade.
Hon drog den bakåt så långt hon kunde och släppte.
KLIRR.
Skum och glas sprutade nerför båtens sida, och hamnen exploderade i applåder. Båtens tuta tjöt så högt att måsarna lyfte från alla tak på en gång. Sjöräddarna kastade sina mössor i luften.
Klara stod på läktaren och skakade fortfarande. Men hon log så mycket att det gjorde ont i kinderna.
Den kvällen kom drottningen in och satte sig på sängkanten.
”Var du rädd?” frågade hon.
”Hela tiden”, sa Klara. ”Även när det var över.”
”Så är det med modiga hjärtan”, sa drottningen. ”De bultar också.”
Ute i hamnen låg Stormsvalan och gungade vid kajen, med en liten fläck skum som fortfarande inte hade torkat helt.
Lägg handen på ditt hjärta, du. Känner du hur det slår? Det gör det hela tiden, också när du inte är rädd. Nu slår det bara långsamt och lugnt, för att du ligger stilla. God natt.
