Långt ute i en liten glänta bodde tre små grisar. De var bröder och älskade att leka tillsammans, men en dag sa deras mamma:
”Nu är ni stora nog att bygga era egna hus. Kom ihåg att göra ett starkt och tryggt hem – och se upp för den listiga vargen!”
De tre grisarna nickade och satte genast i gång.
Den första grisen var väldigt otålig. Han ville hellre leka än bygga, så han samlade en massa halm och flätade snabbt ihop ett litet hus. Han klappade sig på magen och sa: ”Klart! Nu kan jag gå ut och leka!”
Den andra grisen var lite mer noggrann. Han hittade några grenar och byggde ett hus av trä. Det tog lite längre tid, men snart var han också klar. ”Mitt hus är starkare än din halmhydda!” sa han stolt.
Den tredje grisen var den klokaste. Han visste att ett bra hus krävde tid, så han samlade tegelstenar och murbruk och byggde ett starkt och stabilt hus. Det tog hela dagen, men när han var klar hade han ett mysigt hem med en varm spis och en mjuk säng.
Precis före läggdags började det bli kallt i skogen, och långt borta hördes ett YL!
Den listiga vargen var på väg.
Han smög först fram till det lilla halmhuset. ”Lilla gris, lilla gris, släpp in mig!” sa han med sin elakaste röst.
Men den lilla grisen skakade på huvudet: ”Nej, nej! Mitt hus skyddar mig!”
Vargen blåste en gång, blåste två gånger – och med ett stort PUST! flög hela huset bort!
Den lilla grisen sprang allt vad han kunde till sin brors trähus.
Men vargen var inte klar. Han gick till trähuset och sa: ”Lilla grisar, små grisar, släpp in mig!”
De två bröderna trängde ihop sig och skakade på huvudet: ”Nej, nej! Vårt hus skyddar oss!”
Vargen blåste en gång, blåste två gånger – och med ett stort PUST! välte hela trähuset!
De två små grisarna skrek och sprang i full fart mot sin storebrors tegelhus.
”Lilla grisar, små grisar, släpp in oss!” flämtade de, och deras storebror öppnade genast dörren.
Vargen kom trampande efter dem. Han bankade på och sa:
”Lilla grisar, små grisar, släpp in mig!”
Men den kloka grisen svarade lugnt: ”Nej tack, varg. Vi stannar här inne, där det är tryggt och skönt.”
Vargen kisade med ögonen. Han blåste en gång, blåste två gånger – och med ett stort PUST! … hände ingenting!
Han blåste igen – men huset stod helt stilla.
Till slut var vargen så trött att han bara fick ge upp. Han trampade iväg, medan de tre grisarna skrattade och drog en lättnadens suck.
Inne i det varma tegelhuset gjorde de en kopp varm kakao, kröp ihop i sina mjuka sängar och sa god natt till varandra.
Och precis när de skulle somna sa den minsta grisen:
”Kanske var det inte så dumt att bygga ett starkt hus ändå.”
Storebror log och drog täcket tätare om sig. ”Nej, det är skönt att ha ett ställe där man alltid kan känna sig trygg.”
Och så somnade de, medan stjärnorna blinkade vänligt över det lilla huset i skogen.
Snipp snapp snut, nu sover alla de små grisarna sött där ute.
